fridavarg.blogg.se

   I Lördags skulle jag och min pappa åka till ett kosläpp då dem också hade en liten marknad som jag gärna ville gå runt och handla lite på. Men på väg ditt kände jag att min ångest började bubbla och när vi var framme klarade jag inte av ångesten längre, jag ville bara hem igen. Det var folk över allt och det fanns bara en smal väg in till gården. Att komma ut där ifrån var i princip en omöjlighet när strömmen av folk ditt var så konstant. 

   Vi följde den smala vägen förbi gården och kom fram till ett ödehus. Vägen fortsatte förbi ödehuset men bara fram till en annan gård där den sedan tog slut, en återvändsgränd. Vi stannade bilen vid ödehuset och bestämde att stanna där en stund tills trafiken till kosläppet lugnat ner sig och vi kunde åka därifrån. För att hålla min ångest i schack och försöka lugna ner den bestämde vi för att fota lite när vi ändå var där. 

   Ångest är inte roligt att leva med men jag kommer fortfarande försöka utmana den och göra såna saker som jag vill göra. Ibland kanske det blir för mycket men det är inte hela världen och ibland kan jag överraska mig själv och växa mig starkare.

 

   Jag finner alltid ödehus intressanta och vackra. Jag börjar undra över husets historia, dess backgrund och hur vackert det en gång måste varit när det var fullt av människor och liv.

 

   Vilka var människorna som bodde på denna gården hur var deras vardag? Hade dom många djur och skapade dom många lyckliga minen här?. Kanske ska jag vara en liten detektiv och försöka finna svaren till mina frågor eller ska jag låta min fantasi bestämma över denna ödegårdens historia.