fridavarg.blogg.se

   Har gått igenom mina dikter idag och inser mer och mer att de mesta av detta skrev jag som en förvirrad tonåring. Under en tid då jag fick genomlida mobbning och förlusten av min mamma. Samtidigt försökte jag finna balansen mellan att finna mig själv, skola och kärlek. Många av dikterna är ganska negativa. Det är inte mycket hop och glädje där men sedan kan jag förstå att jag nog inte kände så mycket av det just då.   

   Det väcker upp smärtsamma minen. Men samtidigt är jag stolt över att se hur långt jag har kommit i mitt eget välmående.   

   Finner det också kul att se utvecklingen av min stavning. Oftast känner jag att jag sitter fast med min dyslexi och hur mycket jag än försöker utvecklas jag aldrig. Jag känner mig ofta långsam eller dum men nu idag såg jag faktiskt några stavfel och log. När man har dyslexi så kämpar man med stava saker rätt, man är ofta "blind" när det kommer till stavfel. Man ser dom helt enkelt inte. Därför ser jag det som ett stort framsteg att jag idag faktiskt såg några.

   En tanke slog mig också. När jag gick på gymnasiet och valde att göra en diktbok som slut projekt fick jag höra från klasskamrater att det kunde jag ju inte göra för jag har dyslexi. Bara för att jag har problem med att stava betyder inte det att jag inte kan förvandla ord till vackra dikter och poesi. 

   Även om jag kämpar med min dyslexi och ibland hatar den så är det också en stor motiverande kraft. Jag lätt inte några av mina klasskamraters fördomar stoppa mig utan gjorde min diktbok som jag är väldigt stolt över. Jag har alltid älskat och skriva och bara för att jag kanske inte är grammatisk korrekt hela tiden och stavar lite knasigt så kommer jag inte sluta. Jag kommer inte sluta blogga, skriva dikter eller ge upp på min dröm att en dag bli författare.

 

~ Frida Vargek

 

 

KRAM