fridavarg.blogg.se

   När jag först insåg att jag hade ångest var det som ett aha moment. Det hade ett namn, jag var inte ensam och jag var definitivt inte galen. Jag hade ytterligare ett aha moment för en vecka sedan när jag läste en paragraf i min psykiatri bok. "Vid agorafobi (torgskräck) har man ångest för att befinna sig på vissa platser, framförallt platser det är svårt att ta sig bort ifrån. Vanligtvis är ångest förknippad med oro för att utveckla en panikattack. Personer med agorafobi börjar undvika de situationer som förknippas med panik. Efterhand undviks alltmer och den drabbade kan få svårt att lämna sitt hem." Jag har agorafobi.   

   Ångest är i enkelhet ett samlingsnamn. Du kan ta en handfull människor som lider av ångest och de kan alla lida av olika ångest former men inte bara det. Samma typ av ångest kan påverka människor väldigt olika. Detta är viktigt att veta för om du träffar en person med ångest så har du bara på träffat en typ av ångest och kan omöjligt förstå dig på alla som lider av det. Du har däremot fått en insikt i världen av ångest och mental ohälsa och förhoppningsvis har det givit dig förståelse. För det värsta som finns inom världen med mental ohälsa är dom som inte tar det seriöst. 

   Jag har inga problem med att acceptera min mentala ohälsa eller tala högt om den. Jag vet dock att många lider i tystnad och de är dom jag hoppas hjälpa på mitt egna lilla viss genom dessa blogg inlägg. Ingen ska behöva känna att dom måste dölja sin mentala ohälsa bara för att vissa människor fortfarande saknar förståelse. Mental ohälsa måste kunna vara en öppen dialog mellan oss alla och vara en prioritering i våra liv annars kommer bara fler och fler av oss må dåligt mentalt.   

   Jag lever nu med vetskapen att jag har agorafobi och funderar på hur min framtid egentligen kommer se ut med detta som bagage. Att lida av ångest eller vilken annan mental ohälsa som helst är inte jordens undergång men det gäller i många läggen att anpassa sig. Jag vill och kommer ständigt sträva efter att må bättre mentalt men jag accepterar samtidigt att jag kommer inte må bättre över en natt, det kommer ta tid och jag kommer anpassa mig efter det. 

   Jag må gå miste om en hel del på grund av hur min mentala hälsa spökar och jag hatar det i många läggen men samtidigt känner jag mig trygg i vetskapen att allt händer av en anledning. Hade jag inte haft den tryggheten tror jag knappast jag hade mått såpass väl som jag ändå gör.