fridavarg.blogg.se

   Jag har ångest och det är inget som jag skäms över eller som jag döljer för min omvärld. Något jag vet att en del gör då mental ohälsa kommer med ett stigma. Men det stoppar inte mig från att tala öppet om det jag går och har gått igenom.  

 

   Vi lägger sån fokus på vår hälsa annars, vi tränar och vi äter rätt men vi glömmer det som kanske är det viktigaste vår mentala hälsa. Vi glömmer bort att vårda den och ta hand om den. Istället känns det som något man inte ska tala högt om för att man då blir mindre av en människa. Man är svag. För mental ohälsa drabbar endast dom svaga, eller? 

   Min ångest började när jag vid 18 års ålder hastigt förlorade min mamma. Min värld föll runt om kring mig och det var som att tiden gick men jag hade fastnat. Efter endast en vecka var jag tillbaka i skolan. Jag fick höra att jag var stark men förstod inte vad folk menade. Jag gick ju bara till skolan. Men sen fick jag det förklarat för mig trotts det jag gick igenom så gick jag till skolan, tog del av lektioner och när studenten kom gick jag ut med bra betyg. Jag var stark för allt det jag gjorde trotts sorgen jag gick igenom. Jag är stark för att jag lever varje dag med min ångest och inte slutar kämpa för att förbättras. Människor som drabbas och lider av mental ohälsa är inte svaga. Dom är otroligt starka. 

    När man kämpar med mental ohälsa är vägen aldrig rak. Och man måste lära sig att bara för att du tar ett steg framåt för att sedan ta två steg tillbaka så är det inte onormalt. Min resa har varit allt annat än rak och jag har definitivt tagit en del steg bakåt men jag tänker inte ge upp för det. Jag har otroligt förstående och stöttande människor runt om kring mig och jag vet att så länge jag är positiv så kommer jag att förbättras.

 

   Det känns som om jag skulle kunna skriva en novell när det kommer till mental ohälsa och min ångest. Det finns så mycket jag vill säga och få fram. Men det viktigaste är kanske dessa tre. 

   Det kommer alltid finnas människor som inte förstår mental ohälsa. Låt inte detta göra dig arg eller frustrerad. Utbilda och känn lycka i att dom aldrig behövt kämpa med det du slåss med varje dag. 

   Ge inte upp. Du är inte ensam i din kamp även om det är lätt att känna så, jag vet. Du är stark och jag vet att styrkan finns inom dig att kämpa vidare och må bättre. 

   Skäms aldrig över din mentala ohälsa. Genom att prata öppet om det, genom att inte låta stigmat tysta dig kan vi tillsammans stärka och ge hop till varandra. Och en dag radera alla stigman.  

 

   Jag kommer i framtiden skriva ett mer detaljerat inlägg om just min ångest och hur den påverkar just mig. För allas kamp är unik och jag tycker det är viktigt att dela med mig av min resa. Vem vet det kanske kan hjälpa någon annan. 

 

   Du är aldrig ensam