fridavarg.blogg.se

Detta är något man måste tala mer öppet om. På så viss kan man ta bort en del oro och rädsla inför det hela. 

   När du fyllt 23 kommer du bli kallad till cellprovtagning för första gången. Cellprover tas för att tidigt kunna finna tecken på livmoderhalscancer. Så det är något otrolig viktigt att gå på. Du kommer kallas på cellprovtagningar var tredje år framtill du fyller 49 efter det så blir du kallad var femte år. Så även om du är nervös inför ditt första besök kom i håg hur viktigt det är och att du ändå kommer gå ditt regelbundet i framtiden. Jag vet att detta är en lätt sak att säga och kanske inte precis hjälper mot din nervositet. Därför tänker jag nu dela med mig om min cellprovs resa och hoppas att det kanske kan bidra med lite svar och lugn. 

   Jag fick min kallelse inte långt efter min 23 års dag. Jag var otroligt nervös och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Aldrig tidigare hade jag gjort något liknande. Hela proceduren tog inte mer än 3-4 minuter dock sen var det klart och jag kunde gå hem. Det många oroar sig för, jag med för den delen är att det ska göra ont. Men ärligt talat så känns det inte alls. Det ända som kan kännas obekvämt är anknäbb saken(absolut inte det riktiga namnet, men vad det ser ut som i mina ögon) som håller det öppet så dom kan se. Men själva cellprovet som är ett litet skrap känner du knappt och det är fort över. 

   Efter några veckor får du svar på dina cellprover via posten. Om det nu skulle visa sig att du som jag hade cellförändringar så oroa dig inte allt för mycket. Årligen får nämligen cirka 30 000 kvinnor beskedet att dom har cellförändringar men de flesta cellförändringar läker av sig själva och behöver inte behandlas eller utvecklas till något farligare. 

   Då det visade sig att jag hade cellförändringar blev jag kallad till gynekologen för nya cellprover och en biopsi. Åter igen var jag nervös men jag hade stöd med mig och även denna undersökning gick fort och var inte smärtsam. Dom började med att ta nya cellprover, dom la sedan in en färg för att kunna se cellförändringarna bättra. Gynekologen bad mig sedan att hosta och hon tog en biopsi något jag inte insåg dom gjort för än sköterskan frågade om biten dom tog såg okej ut eller om gynekologen villa ta en bit till. Med andra ord var det smärtfritt. Jag var sedan färdig och blev tillsagd att lägga en binda i trosorna då färgen var ju tvungen att ta vägen någonstans lika så hade dom ju tagit en biopsi och det kunde ju blöda lite. En stund efter undersökningen kändes det som jag hade mensvärk men med tanke på hur dom hade grejat där nere var jag inte förvånad. Och dagen efter var det borta. 

   Några veckor gick och jag fick då svaret på dessa cellprover att dom såg okej ut men att biopsin inte hade kunnat tydas. En till kallelse och ett till besök till gynekologen fick det bli. Denna gången blev jag extra noggrant undersökt och nya cellprover tog dock tyckte inte gynekologen att en ny biopsi behövdes. Åter igen var upplevelsen smärtfri och över relativt fort. 

   Nu i Fredags fick jag resultaten från dessa cellproverna, äntligen var min cellprovs resa över eller? Nej, tyvärr inte. Jag måste om 6 månader åter på ett besök hos gynekologen då jag hade så kallade svårvärderade cellförändringar. 

   Innerst inne vet jag att det inte är något men samtidigt kan inte min överaktiva hjärna sluta tänka det värsta. När man inte får ett definitivt svar vare sig bra eller dåligt så är det som att gå balansgång. Man hoppas på de bästa men är ändå rädd att falla. Men samtidigt varför oroa sig över något man ändå inte kan ändra på. Det är bara att fortsätta le och leva sitt liv.  

 

   Har du några frågor får du mer än gärna lämna dem i kommentarerna. 

 

 

KRAM