fridavarg.blogg.se

   I dag är  det min mammas födelsedag och precis som mors dag finner jag denna dagen lite extra jobbig. Dagar som denna känner jag en större frånvaro av henne än jag annars gör. För denna dagen var hennes dag, då hon firrades och fick frukost på sängen. Men nu, nu är det bara en dag som alla andra. 

   I går kväll grät jag. Efter min pappa gått och lagt sig slogs jag av tanken att jag inte längre kommer i håg hur hennes röst lätt. Hur mycket jag än försöker så mins jag inte min mammas röst. Jag kommer i håg känslan av hennes hår och hur hon såg ut även om det känns som om även den bilden ibland är suddig. Det känns som om för varje år som går så blir bilden av henne, sättet hon rörde sig och mina minnen av henne mer och mer otydlig. Jag har redan förlorat hennes röst och jag är rädd att förlora mer av henne. Jag har några bilder på henne och det känns som om jag värde sätter dom högre nu än jag någonsin gjort tidiagre.

   Mitt bland trårarna i går kväll började jag le för jag fick en känsla av att när jag en dag förhoppningsvis får egna barn så kommer jag vara den där jobbiga mamma som dokumenterar allt med både bild och video. När jag en dag går bort kommer mina barn ha en drös av foton och filmer att kolla på och minas mig med. Förhoppningsvis så slipper dom oroa sig över att glömma eller förlora minnen av mig.