fridavarg.blogg.se

   Jag går för tillfället i skolan och har dyslexi. Ni kan ju då så klart förstå att plugga har aldrig varit lätt för mig och skolan har alltid varit ett hinder efter ett annat. Jag läser samma mening flertal gånger men informationen fastnar inte eller så är den obegriplig för mig. Jag känner mig ofta dum och korkad. Jag tror inte många människor runt omkring mig egentligen förstår hur mycket min dyslexi påverkar mig mentalt. 

   Jag pluggar och pluggar, kämpar och kämpar men ändå får jag inte mer än godkänt. Jag känner mig hjälplös. Jag stressar och blir nedstämd. 

   Jag kan inte hjälpa det, när jag blir stressad kommer nedstämdheten och ångesten spelar spratt. Jag kan vakna och bara känna mig tom som om inga känslor längre existerar i min kropp. Ibland kommer den dock som en klubba i huvudet, plötsligt. Oftast när jag pluggar eller gör andra skolrelaterade saker. Då kommer nedstämdheten och tomheten. 

   Allt detta har jag kämpat med sedan jag började plugga. Jag visste att det påverkade min mentala hälsa negativt men jag vill ha en utbildning och bättre möjligheter på arbetsmarknaden. Men sen började denna veckan och allt fall i kras. En av mina lärare vad nedlåtande, tog inte min mentala hälsa seriöst och fick mig att känna mig extremt dum i huvudet för att jag har dyslexi. 

   Jag överväger nu att helt avsluta min utbildning efter Augusti. Det känns som om jag håller på att falla tillbaka till en väldigt mörk plats i mitt liv och där vill jag inte vara igen. Så gör jag min familj besviken och avslutar min utbildning eller ska jag riskera min mentala hälsa? 

   Jag måste sätta min mentala hälsa först men jag vill verkligen inte se besvikelsen på min familjs ansikten när jag hoppar av utbildningen. 

   Ofta känner jag mig som det svarta fåret i min familj. Eller ärligt talat inte bara min familj utan hela släkten. Alla min kusiner går fina utbildningar, har bra jobb eller är ute och reser. Och här sitter jag och gör väl inget vettigt med mitt liv egentligen. 

  Jag har många drömmar men som jag har blivit tillsagd flertal gånger man kan inte leva på drömmar. Är det verkligen så fel att vilja leva på sin kreativitet? Något som gör än lycklig. Jag vill skriva böcker, göra konstverk, skriva på min blogg, baka och framför allt vara en inspiration. Jag vill vissa alla som har dyslexi att du fortfarande kan skriva en bok eller blogg. Jag vill vissa dom som lider av mental ohälsa att det är inget fel på att vara öppen om det och tala högt. Det lättar ofta mer tyngder än de tillägger. 

   Mental ohälsa är en daglig och tyst kamp. Som ingen förutom du ser. Och hade det inte varit för denna bloggen hade jag nog hållit allt inom mig och det hade definitivt inte varit bra. Förra sommaren var en väldigt bra sommar för mig mentalt och jag vill återvända ditt. Denna sommaren har mentalt varit som lite av en berg och dalbana. Men jag hoppas att i och med att allas semestrar tar slut och vi börjar gå in mot höstens eld färgade säsong att jag kan återfinna mer mental balans. Och kanske är första steget i detta att avsluta min utbildning? 

 

   Glöm inte att ta hand om dig, HELLA dig!